Grillen glöder. Discoljusen flödar och vattenånga fyller någon svartsminkad fjortonåring sockerflickas mun varav hon under glada tjut sprintar iväg för att hosta upp tidigare nämnda rök på en väninna som även hon är lika godiskavaj.

När lördagen på Närcon når sin klimax med Uppconfesten och releasen utav de mystiska utmaningar som måste klaras av för Sveriges fetaste event (om japan och sånt) skall befrias droppar det svart och oidentifierbar sörja ifrån burgarköttet.

Säkerhet whinar om ljudnivån som mystiskt nog verkade höjas igen när folk slutade orka bry sig. Flickor med pärlplattor på kroppen dras till Prinsen från Candy-mountain och i krokarna stryker Hampe eller Lendai runt och ser på spektaklet med vakande ögon och stekarmen i högsta hugg.

En ensam gosse i alvöron står blixtstilla fastfrusen i sina skor mitt bland de hoppande kidzen och ser moloken och drömskt ut. På många sätt är han en symbol för allt som Närcon står för.

Det är nice.

Den sorgsna alvgossen blev kvickt peppig när en Glad Uppcon gjorde hartecknet.